En galen husfabrikant satte Landsbro på hockeykartan.
Tidernas hockeysatsning innehöll hemliga portföljer, lyxiga Hawaii-resor och blev klubbens uppgång – och fall.
– Det fanns inga gränser. Om Curt Wrigfors ville ha något blev det så, säger Ivan Hansen, då lagkapten i Team Boro.
En kvarts bilresa från Vetlanda, i en liten småländsk avkrok, ligger Landsbro.
Den lilla byn med drygt tusen invånare hamnade plötsligt på Sveriges hockeykarta när det lokala storföretaget Boro AB (dåvarande Borohus) expanderade kraftigt.
Vd:n Curt Wrigfors håvade in stora pengar och såg ett utmärkt tillfälle att öka exponeringen via bygdens hockeygäng.
Under tre gyllene år vallfärdade stjärnspelare till byn när Wrigfors viftade med plånboken.
– Vi skulle få väldigt bra betalt, det hade varit gynnsamt. Och naturligtvis var det orsaken att jag gick dit, det är inget att hymla om, säger bland andra Anders ”Masken” Carlsson, som dock skulle ansluta till klubben senare, säsongen 1991–1992, när hårdsatsningen redan hade pågått ett tag.
”Var inte särskilt sugen…”
I stället var Ivan Hansen en av de första av stjärnspelarna att skriva på för Team Boro, 1989–1990, och han minns hur han lockades dit på ett sätt som nog kan tolkas som en muta.
– Sportchefen Leif Grufman hörde av sig och frågade om jag vill komma. Men jag var inte särskilt sugen, jag hade nästan bestämt mig för att lägga av. Men Leif övertalade mig och jag åkte ner för att träffa Curt Wrigfors. Han sa; ”vänta bara innan du får höra det här…”.
– Och så berättade han att företaget skulle på en konferensresa. Först två övernattningar i New York, sedan San Francisco och Los Angeles, innan vi skulle avsluta med tio dagar på Hawaii. Företaget hade också Gunde Svan som reklampelare på den tiden. Han var med på resan. Det var en jäkla resa. Och sedan spelade jag i klubben, fortsätter Hansen som fick bli lagkapten.
Men ankomsten blev inte som han trodde.
Efter spel i etablerade organisationer som Leksand och HV 71 kom Hansen till ett Team Boro som, tja…
– …hade 200 saker att fundera över och som blev 220 saker. Det var som att backa bandet 20–25 år tillbaka i tiden. Det var så sjukt mycket mer än att bara spela hockey. Det var ett virrvarr, jag fick leta mina prylar i omklädningsrummet i 45 minuter innan varje träning. Men sedan började pusselbitarna läggas i blixtens hastighet.
”Han sket i vad vi gjorde”
Spelarna som värvades till Team Boro erbjöds ett civilt arbete på Borohus.
Men det viktiga var inte vad stjärnorna gjorde på företaget, utan att de var där och fick lön.
– Curt satte oss på en stol där och en stol här. Han sket i vad vi gjorde, vi hade ett jobb i alla fall. Det var inte så noga för honom. Och man fick ju några blickar från kollegor när man bara satt av fyra, fem timmar.
Hur kändes det?
– Det var jobbigt att inte känna sig meningsfull i kollegornas ögon. Att bara sitta av tiden och dricka kaffe samtidigt som de andra slet som djur. Det var ju inte kul. Men ingen vågade säga något, alla hade sådan respekt för Curt.
”Vad heter Sveriges bästa målvakt?”
Satsningen mot svensk hockeys finrum misslyckades första året.
Team Boro fick spela kvar i landets näst högsta serie och för Curt Wrigfors betydde det hårdare satsning, bättre spelare och, förstås, listiga övertalningskampanjer.
Wrigfors kallade in Hansen på sitt kontor och frågade vad som behövdes för att ta steget upp.
En riktigt bra målvakt och förstärkning av ledarstaben, svarade Hansen, och återger samtalet:
– Vad heter Sveriges bästa målvakt? frågade Wrigfors.
– Rolf Ridderwall, svarade Hansen.
– Känner du honom?
– Ja…
– Ring honom!
– Han spelar VM nu och får inte störas. Det vore okänsligt.
– Vilket hotell bor VM-spelarna på?
En stund senare hade Wrigfors köpt en flygbiljett till Helsingfors och bokat in Hansen på samma hotell som VM-truppen.
Han hade även fått med sig en portfölj och innehållet skulle visas för Ridderwall.
– Då stod jag plötsligt i hotellobbyn när VM-spelarna kom och Roffe frågade genast; ”vad fan gör du här?”. Jag drog fram portföljen och Roffe sa att det verkade jävligt intressant. ”Masken” Carlsson var ju med i samma VM-trupp och frågade; ”jag då?”. Senare spelade båda två för Team Boro.
Vad innehöll portföljen?
– Allt möjligt. Möjligheter som fanns i Boro. Bland annat väldigt bra rabatter på hus. I stället för att lägga astronomiska pengar på hus så var det riktigt bra rabatter som också skulle generera pengar senare, berättar Hansen.
– Det fanns inga gränser. Om Curt skulle ha något blev det så, tillägger han.
Rolf Ridderwall:
– Jag minns inte riktigt hur det gick till, men kommer ihåg kontakten med Ivan. Han var duktig på att sälja in saker. Jag väntade samtidigt på ett nytt kontraktsförslag från Djurgården som aldrig kom och sa till Ivan att jag ville vänta till efter VM. Det var lite stökigt, berättar han.
Snubblade på målsnöret
Team Boro vann den södra hockeyettan säsongen 1990–1991. Efter segrar mot Troja/Ljungby och Huddinge var laget klart för kvalserien till elitserien.
Endast segraren skulle ta steget upp och det blev en duell – en direkt avgörande match – mellan Team Boro och Västra Frölunda.
Nils-Gunnar Svensson höjde klubban och avfyrade ett knallhårt slagskott rakt i nät. 1–0 till Team Boro som var ett elitserielag – i elva minuter.
Sedan vände Frölunda och vann med 6–2.
Ett nytt misslyckande, större satsning.
Med spelare som Hansen, Jarmo Mäkitalo, Mikael von der Geest, Randy Edmonds, Anders Johnson och, förstås, världsmästarna Anders ”Masken” Carlsson och Rolf Ridderwall var laget ännu en gång ett elitserielag under en kort stund och snubblade på målsnöret.
Men satsningen hade nu kostat mer än den smakat.
Tidigare under samma säsong, den 19 november 1991, försattes Boro AB i konkurs och en turbulent tid avslutade stjärnornas tid i klubben.
– Det var en svart tid. Sluttampen var väldigt oviss och vi fick aldrig några besked. Jag var besviken och kände mig rejält sviken när Curt bara försvann under den tiden. Det gick inte att få tag i honom och jag tror att alla hade förväntat sig mer av honom. Att han skulle reda ut saker med oss, men han stod inte upp när det började blåsa, säger Hansen.
– Och för mig kändes det extra jobbigt eftersom jag hade hjälpt till att få hit många av spelarna. De kom hit och fick bara elände. Som ”Masken” och ”Acke” (Anders Johnson), till exempel. Jag kände mig taskig mot dem. Men de visade ändå vilka karaktärer de är som inte packade väskorna och drog, utan fullföljde säsongen.
”En jäkla gemenskap”
”Masken” Carlsson beskriver den tiden som plågsam och turbulent.
– Det var tufft på många sätt. Inga löner betalades ut under hela säsongen och vi var fem, sex spelare som spelade utan pengar från september till januari. Vi hade ju ändå räkningar att betala.
– Men det där har jag lagt bakom mig för länge sedan. Det var ändå en lärorik och rolig tid.
”Masken” får medhåll av Hansen och Ridderwall:
– Även om vi var stjärnspelare så kändes det inte så. Alla var lika värda i laget och vi hade en jäkla gemenskap, en bra sammanhållning och vi kändes som en familj, säger Hansen.
– Det var en fantastiskt rolig tid, konstaterar Ridderwall.
Efter säsongen tvångsnedflyttades Team Boro till division 2.
Kvar fanns endast en spelare – reservmålvakten.
Under de efterföljande 30 åren har klubben, som senare bytte namn till Boro/Vetlanda, spelat i division 3 och division 2, där klubben befinner sig just nu.
Men även om Boro/Vetlanda hållit till på bakgården i tre decennium har klubben ändå fostrat NHL-stjärnorna Johan Franzén och Erik Karlsson.
Den sistnämnde, en av världens bästa backar, föddes under Team Boros glansdagar.
– Det är riktigt kul att han lyckats så bra, kanske kan Team Boro haft en liten del i den framgången när vi åtminstone skapade stort hockeyintresse på orten under den tiden, säger Hansen.
