En blev seriefigur i Buster, en annan busschaufför i New York och en tredje döptes om till ”Big Mac”.
Alla var en del av en framgångssaga som Sverige sällan skådat.
Men efter 19 SM-guld och 169 raka seriesegrar fick Alvik Baskets storhetstid ett abrupt slut efter ett ödesdigert beslut.
På en av väggarna i Åkeshovshallen hänger en banderoll som påminner om svunna tider. Med orden ”Mesta mästarna” och med 19 flaggor för de 19 gulden.
Två kilometer därifrån bor en av dem som var med och fixade de första tolv. Hemma hos Anders Grönlund hänger en bild på en annan.
Den kanske största anledningen till att svensk basket i allmänhet och Alvik i synnerhet fullkomligt exploderade i mitten på 1970-talet.
Men vi tar det från början.
”Han införde basket i Sverige”
Som medlem i Svenska handbollsförbundets basketbollsektion fick Åke Nilsson ansvaret att byta ut korgboll mot basketboll. Det började på Blackebergs läroverk där Nilsson, som sedan blev Svenska basketbollförbundets förste ordförande, var gymnastiklärare.
– Det var i stort sett han som införde basket i Sverige. Vi fick korgar inne i aulan där det var stengolv så det var där vi fick börja spela. Vi hade ingen gymnastiksal så vi fick gå långt som fan. Det var lite povert när det började, säger Egon Håkanson.
Håkanson är ett välkänt namn i basket-Sverige. Ludde Håkanson är i dag en av Sveriges största stjärnor, men det var hans farfar som byggde Alvik efter att brodern Kaj startat klubben när alla spelare inte fick plats i Blackebergs A-lag.
– Jag spelade i Blackeberg, men en dag var jag där och tittade när Alvik förlorade och brorsan började grina och var så förbannad. Det var då jag bestämde mig för att gå till Alvik. Sedan gällde det ju att värva, säger Egon Håkanson.
Först värvade den spelande sportchefen bröderna Gunno, den ene i halvtidspaus och den andra efter en match, under ett slumpartat besök i Alviksskolan. Sedan plockades ”Grönis” in.
– Egon värvade mig nere på Ängbybadet. Övergångssumman var faktiskt väldigt stor, jag skulle få tips till Valla. Hans pappa hade hästar på Solvalla och jag gick dit med honom varje tävlingsdag så jag gick över, säger Anders Grönlund.
Vann nio av tio guld
Två år tidigare hade Alvik gått upp i högstaserien men det var nu, 1963, som det första guldet kom.
– När vi mötte KFUM Söder i finalen i Åkeshovshallen var deras fruar inte där och tittade för de hade bokat plats på Operakällaren för att fira SM-guldet. De hade bara landslagslirare och Bosse Widén som var tvåa i skytteligan i Europamästerskapet så de var storfavoriter. Men vi var ganska bra, säger Grönlund.
Första guldet var ingen tillfällighet för många fler skulle det bli.
Mellan 1963 och 1972 vann Alvik nio av tio guld. Under samma period satte klubben även det otroliga rekordet på 169 raka seriesegrar.
Året efter tog Solna överraskande hem SM-titeln och det fick Håkanson, som då hade blivit klubbdirektör, att agera.
– Solna hade en amerikansk spelande coach och det gjorde att vi också ville skaffa oss amerikaner. Vi tog hit Mike Perry först som coach och sedan sa jag att vi ville ha en rolig lirare också.
Den roliga liraren blev Glenn Berry och ingen hade kunnat föreställa sig vilken succé det skulle bli.
– I första matchen gick han upp och täckte och när motståndaren skulle lägga i bollen kom han bakifrån och tryckte bollen i plankan. Domarens blåste, för det var ingen som hade sett något liknande förut, men sedan insåg han själv att det inte kunde vara något fel, säger Grönlund.
Berry blev precis den publikmagnet Alvik hade hoppats och nådde nästan rockstjärnestatus. Alvik växte ur Åkeshov, fick byta upp sig till Eriksdalshallen och till slut fick de inte plats i den heller.
– Det blev helt enormt. Vi spelade våra slutspelsmatcher på Hovet och det var 7000-8000 på matcherna. Vi mötte Västerås i Rocklunda och den var full när vi kom dit en och en halv timme före match. Och Telge spelade på sin hockeyarena och Solna spelade på Kungliga, det var helt otroligt, säger Grönlund.
Jobbar som busschaufför i New York
I sitt arbetsrum har Grönlund en affisch på den atletiske Berry i Alviks matchkläder. I dag är 66-åringen busschaufför i New York, men efter hans intåg i svensk basket har hundratals amerikaner följt efter.
Ingen har dock nått samma stjärnstatus.
– Glenn Berry blev en stor idol i hela Stockholm. Jag hade koll på honom för det vill man ha i början och han gick ju ut på disco och dansade och han gick hem hos tjejerna. Men vi behövde aldrig vara orolig för honom, han tog hand om sig själv, säger Håkanson.
Berry var inte bara en stjärna som knäckte motståndarna på planen. Han krossade även tidigare statsministern Fredrik Reinfeldts dröm. Reinfeldt spelade på den tiden i Tensta Tigers och drömde om en basketkarriär.
Men när Berry kom till Sverige kom Reinfeldt på andra tankar.
– Glenn Berry kom över och jag får väl erkänna att det tog basketen till en annan nivå än vad jag kunde föreställa mig. Jag blev både imponerad och nedslagen, och insåg väl att ”jaha, det här är alltså att vara en basketspelare, och det tror jag att jag ska kunna utmana?”. Möjligen var det då jag insåg att jag nog borde leta efter en alternativ karriär, har han sagt till magasinet King.
Berry stannade i Alvik i tre guldsäsonger och basketen blomstrade. Håkanson såg sin chans och satsade samtidigt stenhårt på marknadsföringen. Alvik var först med tröjsponsorer i ligan och skrev ett avtal med Honda som tidningen Sport & Affärer kallar en milstolpe inom Sports marketing.
Det gick till och med så långt att klubben bytte namn på amerikanen Bob Nash.
– Jag gav honom ett artistnamn bara. Det var väl mycket bättre att heta ”Big Mac” för då fick jag ju McDonalds som tog det rakt upp och ner och sponsrade, säger Håkanson.
”Den enda sanna historien i Buster”
I samma veva blev 70-talets store svenska stjärna en seriefigur i Buster.
– Jag fattade inte hur stort det där var. Det är tydligen den enda sanna historien i Buster. Egon och jag skrev synopsis och en baskettokig kille från Haparanda kom ner till våra träningar, säger Grönlund och tittar på en gammal sparad tidning och fortsätter:
– Jag jobbade som försäljningschef på ett IT-bolag och det hände att folk sa ”Anders Grönlund? Är det du som är Lillis i Buster?”. Det var som att de mötte Kalle Anka.
Bustertidningarna är inte det enda Grönlund har kvar. I stora pärmar finns tidningsutklipp från alla guld, Europaäventyr och en och annan skandal.
– Arne Jansson trodde, med all rätt, att jag stod bakom att vi ville sparka honom. På en hemresa från Tyskland gick jag och samlade in lappar med en hatt, ja eller nej till Arne Jansson. Hans tre största stjärnor ville ha kvar honom, vi andra nio sa nej så vi gick till förbundet och sa att de måste byta ut honom. Då frågade förbundet vilka vi trodde att vi var och jag blev avstängd i två år. Sedan skulle vi möta Finland och vi protestanter satt på förstaparkett och det är första gången Sverige slår Finland…
Håkanson skrattar gott bredvid honom i soffan.
– Haha ja, det var rätt pinsamt.
Grönlund:
– Hade jag kunnat försvinna ner genom golvet hade jag gjort det. Det var så pinsamt.
Håkanson:
– Jaja, men det är ingen stor grej för utvecklingen av basket.
”Grönis” fortsätter att bläddra i pärmar och läsa rubriker. ”Arne Jansson om hatet”, ”Alvik: Vi håller på att segra ihjäl oss” och så om hans egen revansch.
– Jag gör debut efter två års frånvaro i Finland mot Finland och Helsingin-Sanomat hade en stor rubrik ”Grönlund slog Finland”. Det var en jävla skön comeback efter att ha blivit petad.
Konkurrensen hårdnade
Grönlund la av efter guldet 1977. Året efter vann Södertälje sin första titel efter att ha snott åt sig Berry. Konkurrensen hade hårdnat och rivaliteten mellan Alvik och Solna i början av 80-talet beskrivs som ett krig.
Men med nya stjärnor som Roland ”Rolle” Rahm, Sten Feldreich, Åke Skyttevall, Peter Gunterberg, Per Stümer, Olle Håkanson och Henrik Gaddefors vann Alvik ytterligare sju guld.
1982 blev Alvik dessutom första utländska klubb att vinna på bortaplan mot Real Madrid efter seger med 95-92 i Europacupen. En framgång som gav eko i hela basketvärlden.
– Efter skrällen mot Real Madrid fanns det respekt för oss. Alvik är fortfarande stort. Om man nämner klubbnamnet ute i Europa så är det många som kommer ihåg. Alla visste att vi kämpade, att vi aldrig gav upp, säger ”Rolle” Rahm.
Just den vinnarmentaliteten är något som också Grönlund lyfter fram som en stor anledning till framgångarna.
– Det har varit mycket snack under de här åren om vilken vinnarmentalitet det var i Alvik och att den måste föras vidare. Det här med att man kan ge allt och offra hur mycket som helst för att vinna. Vi hade en enorm jävla vinnarinstinkt. Egon och jag slogs på träningarna, det var stenhårt, säger han och fortsätter:
– Sedan hade vi ett väldigt bra lag och tränade dubbelt så mycket som alla andra. Jag steg upp sex på mornarna och åkte iväg sköt 400 skott i hallen, speciellt när jag blev petad av Peter Gunterberg ur förstauppställningen på slutet. Då började jag dra på och tog tillbaka platsen igen. Alla gav allt.
Men Alviks storhetstid fick ett abrupt slut. Efter sista guldet 1995 kom det ödesdigra beslutet för Alviks ligasatsning. Flera klubbar kämpade med ekonomin och när JB Knights och Stockholm Capitals uteslöts ur Basketligan gick klubbarna samman med Alvik och bildade 08 Alvik Stockholm.
– Vi visste också att ingen ville heta Alvik för alla hatade namnet eftersom vi slagit dem i så många år. Det gör folk fortfarande. När vi slog ihop visste vi att det skulle bli ett jävla krig om namnet. Men det blev inte så mycket krig, säger Grönlund.
Inte just då i alla fall. Men fyra år senare försvann Alvik helt ur namnet och laget blev 08 Stockholm Human Rights.
”Var ju ett begrepp ute i Europa”
Det väckte starka reaktioner bland alvikarna.
– Alvik var ju ett begrepp även ute i Europa. Att stuva undan det i historien var verkligen att begå självmord. 08 Stockholm blev bara ett namn utan någon själ, har Feldreich tidigare sagt till Radiosporten.
Grönlund, som successivt blev petad ur styrelsen, håller med.
– De visste att så länge jag var kvar skulle man aldrig få bort Alviksnamnet. Så några månader efter att jag hade blivit utskuffad försvann Alvik och då blev jag förbannad, Egon blev förbannad, säger han och fortsätter:
– Om du pratar med vem som helst och frågar ”Kan du något namn på någon basketklubb?”, är det något de kan så är det Alvik. Det dödade ju det. Även Solnaiterna är ledsna för att det var alltid krig mot Alvik och nu finns inte det längre.
Missnöjet växte och några år senare bröt sig klubben, som hade kvar sin ungdomsverksamhet, ur satsningen på ligalaget 08 Stockholm.
Det blev en omstart för föreningens a-lagssatsning. Damlaget har spelat i de senaste säsongerna och har sin bästa trupp någonsin. Samtidigt satsar herrarna i superettan och har ambitionen att gå upp i ligan igen de kommande åren.
Men en ny framgångssaga likt den Alvik upplevde på 1970- och 1980-talet lär Sverige aldrig få uppleva igen.
