På väg mot att bli det ledande skeppet i svensk handboll.
Men efter misstankar om svarta löner gick IF Saab på grund.
Det ekonomiska stödet drogs in – och i dag återstår i stort sett ingenting.
– Klubben levde över sin egen kostym, säger legendaren Björn ”Lurch” Andersson.
Året 1973 var en milstolpe i IF Saabs idrottshistoria.
Då kunde handbollslaget titulera sig svenska mästare och på andra sidan handbollssäsongen kunde fotbollsherrarna för första gången titulera sig som allsvenska spelare.
– Vissa kanske tror att att vi konkurrerade med varandra om sponsorer och publik, men jag skulle säga att det var tvärtom. Det blev som en inspiration för oss båda, en vinter- och en sommaridrott som publiken kunde följa. Så det var en ren win-win-situation, säger handbollslegendaren Björn ”Lurch” Andersson till Sportbladet.
Det var en skidutflykt som resulterade i IF Saab.
Arne Sträng och Bengt Hernell, jobbade tillsammans på företaget Saab i Linköping, och bildade en idrottsförening för samtliga anställda.
Framgångar i fotboll och handboll
Därefter växte den explosionsartat.
Föreningen hade sektioner i: Badminton, bandy, bordtennis, bowling, boxning, bågskytte, cykel, fotboll, friidrott, gymnastik, handboll, korpidrott, skidor, orientering, tennis och varpa.
Men de allra största lagframgångarna skördades alltså i handboll och fotboll.
Efter det ”guldåret” 1973, ur Linköpingsögon sett, trodde de flesta på en storhetstid. Men raset började egentligen bara några år efter det.
Efter SM-gulden 1973 och 1974 (samt även 1968, men då med ett antal andra spelare) drabbades Saab av stora skadebekymmer.
”Lill-Blöta” (Jan Jonsson) fick problem med ryggen. ”Lappen” (Lars Enström) fick problem med tummen. Och Lurch själv trasade sönder menisken.
– När jag kom till klubben från Örebro SK 1968 kom jag ju rakt in i ett topplag. Det var bra spelare, bra ordning – ett dukat bord, helt enkelt. Flera av oss spelade i landslaget, var med i VM och OS. Men så fick vi de här skadorna under en säsong och då åkte vi ur. Det blev ju tufft när det var ungefär 75 procent av målen helt plötsligt bara försvann. Det gick inte att ersätta, säger Lurch.
– När vi var som bäst gick allt som på räls – vi var oerhört svårslagna. Jag visste hur Lill-Blöta skulle springa och han visste när jag ville ha bollen. Jag tror att de andra lagen var lite skraja för att möta oss. Framför allt hemma i Linköping där vi var väldigt starka.
Hur var guldfesterna?
– Det var väl trevliga tillställningar, men inget speciellt. I landslaget annars brukar jag kalla mig den som spelat mest av samtliga i landslaget utan att vinna något. Det är ingen kul titel.
Lurch själv var den stora stjärnan i Saab.
Vänsternian sköt hårdast av samtliga (det hårdaste skottet mättes till 110 km/h) och fick senare ett par egna skor (!) uppkallade efter sig.
Ett par skor som senare var på väg att få Lurch avstängd i OS.
– Det var på gränsen att jag blev avstängd från OS för att jag spelade med skorna. Det var totalförbud mot reklam på tiden och alla skulle spela i vitt. Men det handlade inte om pengar eller så utan mest för att de var snygga.
Och när laget trillade ur högstaligan startade problemen.
Ekonomin fanns inte riktigt där. Saab drog tillbaka sitt stöd.
Men laget lyckades till sist ta steget upp. Och när steget väl vara högstaligan igen byggdes något som kan beskrivas som luftslott med pengar som inte fanns.
Överlevde – tack vare flygpengar
Polske Leslaw Dziuba (med då 140 A-kamper för Polen) och islänningen Torbergur Adalsteinsson värvades in.
Men IF Saab anklagades för att ha betalat ut svarta pengar till Adalsteinsson som bara deklarerade 20 049 kronor i inkomst under sina fem år.
– Sponsorpengar från Saabs flygdivision gjorde att vi kunde fullfölja säsongen i elitserien plus att spelarna nu får sina kontraktspengar via den statliga lönegarantin. Därför går verksamheten i dag ihop. Det obehagliga i hela konkurssituationen är att det hela tiden kommer fram tidigare okända uppgifter, felaktigheter gjorda i okunnighet, sa Saabs ordförande Lars Tagaeus till DN då.
Saab friades dock från anklagelserna senare när det framkom att Adalsteinsson fick sin lön utbetalad som ett lån och inte som lön.
– Man ville väl ha färdiga spelare och ett färdigt lag utan att egentligen ha ekonomin för det. Det kändes som att Saab ryckte upp sig igen och var på väg att bilda ett starkt lag. Problemet för Saab var att man levde över sin egen kostym. Det fanns inga pengar i klubben och det sköttes inte så snyggt heller. Man ville bli ett topplag igen för snabbt och då började även problemen staplas på hög …
Började om i division 4
När Saab drog sig ur som sponsor bytte laget även namn till Linköpings Lejon och började därmed om i division 4 – efter att ha spelat i Elitserien och SM-final så sent som 1990.
– Jag slutade ju där runt 80-talet efter att ha skadat menisken tre gånger och dessutom slitit av korsbandet en gång. Men det här med sponsringen var väl en policyfråga. Ibland ville man sponsra idrott, ibland motorsport. Och jag kan väl förstå dem, Saab säljer väl inte fler flygplan bara för att man namngivit ett lag i division 2, säger Lurch.
Ödet var däremot inte detsamma för fotbollssektionen.
Efter den allsvenska säsongen 1973 trillade laget ur högstaserien. Några år senare gjorde grannklubben BK Derby samma resa.
Upp i allsvenskan, men ut redan efter en säsong.
Och 1981 gjordes en gemensam satsning i Linköping för att få ordning på fotbollen. De två klubbarna gick ihop, bildade Linköpings FF och påbörjade vandringen mot allsvenskan igen som ett, stabilt, lag.
”Hade bra publiksiffror”
Resultatet? I dag existerar inte seniorverksamheten överhuvudtaget.
– Det fanns ju viss företagsanknytning mellan oss, men det var ju inget som påverkade våra elitsatsningar så att säga, säger Lurch Andersson.
Hur mådde du dagen då IF Saab försvann?
– Det är klart att det kändes lite tungt. Det är svårt att sätta ord på det. Vi hade ju bra publiksiffror, men det fanns ju ingen toppidrott som kunde följa upp det. Linköping var ganska bleka på toppidrott på den tiden. Nu är det väl på väg tillbaka med LHC (ishockey) och innebandyn som tagit sig in på idrottskartan. Men det kändes tomt där ett tag.
När får vi se ett elitlag i handboll på herrsidan i Linköping igen?
– Det är ju RP Linköping som är det stora hoppet just nu. Och jag vet att det är krafter igång för att göra en elitsatsning. Det finns ju en viss historik och känsla för handboll i den här staden, men just nu är det inte lätt vare sig ekonomiskt eller att få flera att engagera sig med den konkurrens som finns. Men det finns potential.
