En syfabrik i en by på några hundra invånare i Västra Götaland.
Välkomna till Öxabäck – platsen där man faktiskt kan säga att svensk damfotboll föddes för 51 år sedan.
Här har Sveriges mest banbrytande förening nu gått till historien – men är trots det mycket mer än ett minne blott.
– Jag trodde inte att vi skulle bli kända för all framtid, säger tidigare målsprutan Kerstin Johnson, 74.

Vi backar bandet drygt fem decennier tillbaka i tiden. Till en vårkväll på dansbanan i Borås 1966. Det var här det första fröet såddes för vad som skulle komma att bli starten för hela Sveriges damfotbollsverksamhet.

Kerstin Johnson (då Andersson) drog med sig kollegorna Anna­-Greta Olsson (då Skoglund) och Maj-Britt Oscarsson (då Håkansson) från syfabriken för att ta sig en sväng om i ”storstaden” fem mil norr om den lilla byn Öxabäck. Väl framme i Boråsparken träffade trion Kerstin Larsson från grannbygden Älekulla. Ett samtal inleddes.
En idé tog fart.
– Vi tänkte att det vore kul att spela fotboll på riktigt. Vi sa att vi skulle starta Öxabäcks damlag och det var så det startade, säger Kerstin Johnson.

”Vi skulle bli föregångare”

Vännerna hade tidigare spelat fotboll tillsammans på en sällskaplig nivå bara för skojs skull.
Även om planerna nu var betydligt större kunde de aldrig ana vilken revolutionerande och bestående effekt initiativet skulle få.
– Vi tyckte att det vore skoj. Men vi tänkte kanske inte att vi skulle bli föregångare och skapa historia, säger Kerstin Johnson.

Men det var precis vad som hände. Efter mötet i Borås gick telefonen varm för att få vänner och bekanta att ansluta sig till det nya damlaget. Matchtröjor beställdes och shorts fick de sy själva, liksom föreningsnamnet på tröjan.
Den nya klubben annonserade i de lokala mediekanalerna för att hitta andra damlag som motståndare – och fick napp.
Första dammatchen spelades mot Horred, även de från Mark kommun. Resultatet? Stabil seger med 4–0.

Vid det här laget hade Öxabäcks IF dragit åt sig rejäl uppmärksamhet.
Kvinnor från syfabriken? Som vill spela fotboll – på riktigt!?

Samtliga kriterier för att pressen skulle få en go historia att rapportera om fanns på plats.
– Tidningarna började skriva om oss. Det var nog rätt tidpunkt för damfotbollen att slå igenom, och rena turen att vi var först ut för det var nog på gång på flera ställen, säger Kerstin Johnson.

Vansinnigt hög ambitionsnivå

Snart anslöt sig May Lindgren (då Gunnarsson) till Öxabäcks nya satsning. En ettrig mittfältare med skarpt spelsinne. Hon minns tillbaka på en härlig tid i ett lag som enligt hennes egen beskrivning besatt en vansinnigt hög ambitionsnivå.

– Det var nästan naivt med tanke på hur hårt vi satsade. Men vi vann alla matcher och det är ju roligt att vinna. Vi blev även utmanade av pojklag och män. Det bara brann i huvudet på oss, säger May Lindgren, i dag 70 år, och fortsätter:
– Vi tränade så hårt. Vi var så tränade att du anar inte.

Satsningen gav sannerligen ringar på vattnet. Flera damlag etablerades i landet och snart fanns det underlag för en rikstäckande fotbollsliga. Eller som May på sitt eget målande vis beskriver utvecklingen:
– Lagen ploppade upp som svampar efter en regnskur.

Initiativtagare till den första damserien i Sverige var Öxabäcks egen Kerstin Larsson som i egen hög person ringde upp Västergötlands fotbollsförbund.
Den 12 maj 1968 blev startdatumet för den nya ligan, en inofficiell sådan vid namn Västergötlands damfotbollsserie men kallad damallsvenskan i folkmun.
I premiärmatchen besegrade Öxabäck Hyssna med 13–0 på bortaplan och Kerstin Johnson blev fyramålsskytt. Öxabäck körde över allt motstånd och vann serien där totalt nio lag var med.
– Det var fantastiskt. Vi fick ihop ett bra lag på den tiden, även om det inte går att jämföra med den tekniken som finns i dag. Det har verkligen gått framåt sedan dess, säger Johnson.

”Ordet förlora fanns inte”

Karaktärsdragen som särskiljer Kerstin Johnson och May Lindgren är tydliga. Kerstin är den mer ödmjuka som inte tar till överord – medan May inte vill ta något ifrån vad Öxabäck presterade under 60- 70- och 80-talet då klubben under långa perioder dominerade svensk damfotboll och vann sex SM-guld.

– Ordet förlora fanns inte i våra huvuden. Vi sa aldrig ”om” vi vinner SM, serien eller matchen. Utan det var bara termer om ”när” vi vinner. Det är fotbollspsykologi på hög nivå, säger May Lindgren och skrattar.
– Vi hade extrema vinnarskallar i laget, fortsätter hon. Det var häftigt. Och obegripligt när man tänker på det. Att det kunde explodera på det sättet.

Så vart tog den här föreningen vägen egentligen?
Herrlaget kämpar visserligen vidare och gick upp i division 5 förra året – men varför hittar vi inte Öxabäcks gulsvarta klubbemblem uppe bland lag som Rosengård, Linköping och Eskilstuna i damallsvenskan?

Det korta och enkla svaret: en kraschande ekonomi.
– Det gick lite galet och vi blev skyldiga lite pengar. I början när vi började var folk nyfikna och då kom det runt 900 människor på matcherna, säger Kerstin Johnson som konstaterar att ju färre de lokala förmågorna blev i laget desto mer krympte publiken hemma på Hagavallen.
– Det blev inte så populärt där ett tag så det kom inte mer än ett par hundra och tittade. Det var svårt att få ekonomin att gå ihop – annars tror jag att Öxabäck hade kunnat finnas kvar i dag. Om det hade funnits pengar.

”Hade inte råd med resandet”

Året var 1995 när Öxabäck med sin åttondeplats i damallsvenkan för första gången slutade på den undre halvan av en serie. Tre år senare trillade klubben ur högstaligan och även division 1 året därpå. Nådastöten kom 1999 då Öxabäck tvingades lägga ner damlaget.
– Vi hade inte råd med resandet och de bästa spelarna gick till andra, bättre klubbar.

I dag grämer sig Kerstin Johnson inte nämnvärt över damverksamhetens förfall – utan känner snarare stolthet över resan klubben gjorde.
– Klart att det var tråkigt. Men det är fantastiskt att vi var med i eliten i över 30 år, från 1966 till -98.

Trots klubbens historiskt sett starka varumärke har det aldrig inletts någon satsning för att få till en nystart för Öxabäcks damlag. Och någon sådan skymtas heller inte i framtiden i det lilla samhället med bara några hundra invånare.
– Nej. Det är en för liten by. De som har varit idrottsintresserade satsar mer på innebandy i stället. Ett barnbarn till mig försökte tillsammans med flera andra få igång ett fotbollslag för tjejer men de det blev aldrig något.

Så det var det, tänker ni?
En av Sveriges mest banbrytande och inflytelserika idrottsföreningar helt upplöst till ett stort ingenting?
Inte riktigt.

Kerstin Johnson såg personligen till att bevara arvet från Öxabäcks IF och återberätta varför den lilla byn i dag har ett historiskt värde för svensk idrott överlag – och i förlängningen stor betydelse för över 72 000 registrerade svenska damspelare i Europa.

Den berömda syfabriken – Gefa AB – där ett flertal anställda på 60-talet fyllde den första upplagan av spelartruppen, la Kerstin Johnson och hennes dåvarande man beslag på redan 1987.
– Jag och min make köpte den för den hade varit nedlagd ett par år. Sedan dess har vi haft den som antikaffär. Men han gick bort för 19 år sedan och då har jag och min son drivit den sedan dess. Nu har vi gjort om källaren till ett museum om damlaget – och jag har sett att det är många som är intresserade.

”Jättestolt över det vi gjorde”

Kläder, dokument, bildmaterial, tidningsurklipp och till och med en skyltdocka iklädd lagets matchställ finns uppställt att beskåda för den intresserade.
– Jag har fått låna priserna vi vann och har satt upp bilder på väggen. Vi har även lite kläder kvar. Vi borde ha sparat mer men jag trodde aldrig att det här skulle bli historia, säger Kerstin och erkänner till sist:
– Man är ”la” stolt när man tänker på det. Det ligger ju lite historia bakom det här.

May Lindgren, som i dag bor i Varberg, ser tillbaka på tiden i Öxabäck med belåten blick.
– Jag är jättestolt över det vi gjorde, det är jag verkligen. Jag är så glad över att vi fick vara med om så mycket. Jag fick ju till och med vara med om den första landskampen.

Ja, hon fick ju det. Delta i landslagets första officiella match mot Finland på Mariehamns IP den 25 augusti 1973, en mållös historia som var över efter 2 x 30 minuter.
Uttagna blev även Öxabäcks Ebba Andersson och Inger Arnesson. Kerstin Johnson hade även hon varit ett givet inslag om det inte vore för ett krånglande knä.

Sedan May Lindgren på plats upplevde startskottet för landslaget konstaterar hon, med sommarens EM-slutspel i Nederländerna färskt i minnet, att utvecklingen går åt rätt håll.
– Jag tycker det har blivit väldigt bra. Vilken fart! Och i vilken hastighet de behandlar bollen. Det är långt ifrån där vi var och det har verkligen gått framåt. Det är så roligt.

Kerstin Johnson är inne på samma linje och understryker att det aldrig var något politiskt ställningstagande som låg bakom den där diskussionen på dansbanan i Borås för 51 år sedan. De ville bara lira boll.
– Många har frågat om vi gjorde det av feministiska skäl. Men jag hade bara gillat idrott i hela mitt liv. Jag tänkte inte på rättigheter. Det var självklart bara.

Mycket mer krävdes det visst inte för att göra historiskt avtryck.
– Att det skulle bli så populärt att vi skulle bli kända för all framtid, det trodde jag inte. Det var ju roligt.

Text: Pelle Strandman