Då: Ett guldlag som dominerade svensk handboll på 70-talet och som kom att spela en roll i landslagets framgångar 20 år senare.
Nu: Ett gäng 90-talister som lunkar runt i division 3.
Här är Hellas Handbolls ras genom serierna.
– Vi försöker vårda traditionen, säger tränaren Johan Cahp.

Sätt dig i bilen, på tunnelbanan, cykeln eller vilket färdmedel du nu föredrar och åk till Eriksdalshallen på Södermalm i Stockholm, vilken onsdagskväll som helst klockan 21.

Gå in genom dörrarna, sätt dig på läktaren. Framför dig ser du nu ett ungt gäng handbollskillar träna inför en ny säsong i division 3.
Ohett?
Vrid då tillbaka tiden 45 år, sätt dig på samma plats och du får se ett av Sveriges bästa klubblag genom tiderna träna inför att försvara sin fjärde raka SM-titel.

I båda fallen handlar det förstås om Hellas Handboll, klubben som tillsammans med Drott dominerade svensk handboll under 1970-talet och som med sina sju SM-guld fortfarande är tredje bäst i landet genom tiderna. En klubb som kanske får många att rynka på pannan – ”Hellas vilka?” – men som för den inbitne handbollsfanatikern är synonymt med en härlig dos handbollshistoria.

Och en klubb som även 20 år efter sin storhetstid kom att prägla det svenska landslaget. Tacka framförallt ”Bengan” Johansson för det.

”Gurkburken” uppfanns i Hellas

75-åringen, en av världens mest framgångsrika förbundskaptener genom tiderna med tre OS-silver, två VM-guld och fyra EM-guld, spelade i Hellas under sin studietid i Stockholm i slutet av 1960- och början av 1970-talet innan han blev ett stort namn i landslaget.
Där blev han – förutom för framgångarna – berömd inte minst för den fruktade anfallskombinationen ”Gurkburken”, men också för hur han lyckades ta lagandan till en ny nivå genom att inkludera spelarnas familjer i landslagsaktiviteterna.

”Ju roligare spelarna har, desto bättre presterar de”, var mottot som många anser utgjorde en av ingredienserna i ”Bengans Boys” medaljskörd.
Fröet till ledarskapet?
Det såddes i Hellas.
– Där umgicks vi ofta mellan familjerna. Det blev bra sammanhållning och positiv förstärkning från fruarna. Det var en grej jag tog upp i landslaget sen, säger ”Bengan”.

Han tog själv två SM-guld med Hellas, som kom att bli en språngbräda i karriären.
– Det var under den tiden som jag blev en permanent spelare i landslaget. En väldigt trevlig tid. Vi hade ett bra lag med sju landslagsmän, gjorde utlandsresor och spelade i Europa-cupen. Det var nytt för mig. Man fick perspektiv på internationell handboll, säger ”Bengan”.
– Och man lärde sig mycket av ledarna.

”Sammanhållningen en del av framgången”

Roland Mattsson (tidigare förbundskapten och landslagsspelare) och Bengt Sevelius (tidigare vd i Riksidrottsförbundet) var några av dem.
Totalt har Hellas sju SM-guld (fyra i rad 1969–1972) och firma Mattsson/Sevelius ledde laget till fem av dem, även till lagets sista buckla 1977 då ”gubbgänget” återsamlades.

– Familjesammanhållningen var en del av framgången, säger ”Bengan”, som är en av flera storspelare som har verkat i klubben.

Landslagskollegorna Erik Hajas, Frank Ström, Johan Fischerström och Dan och Lennart Eriksson är andra.
– Lennart Eriksson var outstanding i landslaget på sin tid (mitten av 1960-talet och tio år framåt) och Dan (yngre brodern) utvecklades till en bra kant- och försvarsspelare, säger ”Bengan”.

Men 1987 – tio år efter storhetstiden – började raset.
Efter 37 säsonger i högstaserien mellan 1934 och 1987 ramlade laget ur dåvarande elitserien – och sedan gick det utför.
– Det slarvades väldigt mycket med ekonomin. Det var en period där man hade Hajas och de andra storspelarna och skulle upp. Det fanns massörer, kiropraktorer, skor, träningsoveraller, mat… det var bara utgifter och inga intäkter. Och så la man allt krut på att man skulle slå ihop sig med BK Söder, men det gick i stöpet. Det var inte bra gjort, säger Clint Fischerström, som har spelat hela sitt liv i Hellas och som är son till handbollslegendaren Johan Fischerström.

Nästa alla spelare lämnade

Clint var spelande tränare i Hellas för sju år sedan men lirar numera i serierivalen Lidingö.
– Det har aldrig funnits någon ungdomsorganisation (i Hellas). Det var liksom kändisarna och de som kom därefter, men det fanns ingen tillväxt, inget damlag, säger Fischerström.

Efter degraderingen lämnade inte bara stjärnorna klubben utan nästan alla spelare droppade av en efter en i takt med att Hellas föll ner genom seriesystemet.
– Alla utom tre-fyra spelare lämnade. Jag var på väg upp i A-laget när de föll ur, så plötsligt gick man från att sitta på bänken till att vara storskytt, säger Fischerström, som fick se sitt Hellas pendla mellan allsvenskan och division 1 i flera år innan man ramlade ner ytterligare.

– Jag minns att Hellas vann allsvenskan i början av 90-talet, men hade ekonomiska problem och blev tvångsnedflyttade till ettan eller tvåan. Sen gjordes det ett försök att gå upp i serierna 1999, men jag tror att vi hade elva uddamålsförluster den säsongen och efter det har det aldrig gjorts fler försök.

I dag härjar laget i division 3.
Onsdagskvällarna i Eriksdalshallen är enda träningstiden i veckan och förra säsongen slutade med en mittenplacering.
Efter fem år i trean är målet att vinna serien kommande säsong.
– Laget i dag… det är inga handbollsspelare utan oskolade människor som kastar boll. Det är ganska stor skillnad, säger Clint Fischerström.

– Vi mötte dem (Hellas) två gånger förra året och förlorade båda. Det borde vi inte ha gjort, men deras lag började ta form lite i slutet av säsongen.

En match – som 56-åring

Nuvarande tränaren Johan Cahp är advokat på dagarna, obetald eldsjäl i Hellas på kvällarna.
– Jag har varit tränare i två år och är här för att grabbarna ska kunna spela. Annars blir det bara lek, säger Cahp, med ett förflutet som spelare i både H43 och Hammarby.

– Jag gjorde en match i Hellas för fyra år sedan. Då var jag 56 år och kunde knappt gå efteråt (skratt).

Inga problem att kombinera livet som advokat med livet som handbollstränare?

– Det är tajt, men det har gått hittills. Jag kör på så länge jag orkar. Vi har ju bara ett träningstillfälle i veckan, killarna kör fysträningen på egen hand.

Enligt Johan Cahp mår klubben ”bättre än på mycket länge” – trots att förrförra säsongen var en riktig krissäsong både ekonomiskt och truppmässigt.
– Vi hade knappt pengar till startavgiften. Men förra säsongen genomförde vi bra. Vi avslutade riktigt bra med god marginal från att åka ur, säger Cahp, som inför kommande säsong förfogar över ett kraftigt föryngrat manskap.

– Nu är det nästan bara 90-talister som spelar. Målet är ju att vinna serien, sen får vi se om det tar ett eller två år. Det är ingen brådska, vi har ett bra lag och ska göra det bästa vi kan.

Klubbens historia, är det något ni tänker på i dag?

– Visst märker vi av det, att kanske mer äldre människor känner till oss. Framför allt utanför Stockholm. Och Lennart Eriksson har sagt att han ska komma och titta på några matcher. Det är kul. Vi försöker vårda traditionen.

Text: Simon Sjöstrand