De blåste motståndare, rökte innan matcherna och vattnade sina supportrar med folköl.
Men de utvecklade också en sport, blev ett av Idrottssveriges hetaste sponsorobjekt och satte tonen för en ”pajassport” som till och med influerat Zlatan Ibrahimovics klädstil.
Fornudden Innebandy – världens bästa skitlag.

Lockerud från Mariestad har åkt de 253 kilometerna till Stockholm för spela SM-final i innebandy. Stämningen är sammanbiten när bussen rullar in framför Nacka Sporthall, spelarna tar steget ut på asfalten och i samlad trupp marscherar iväg mot omklädningsrummet.

Vid dörren hälsar några av motståndarlaget Fornuddens största stjärnor. De står där och röker.

Hela världen låg öppen för innebandyn

Året är 1994 och Sverige kryllar av stora tröjor, tveksamma shorts, försvinnande tunna pannband och självlysande klubblad. Det känns som hela världen ligger öppen för innebandyn.
Ungdomarna älskar den men idrottsetablissemanget hatar den. För mitt i en idrottsvärld förankrad i tradition och historik kommer den stökiga lillebrorsan springande och stjäl sponsoravtal, uppmärksamhet och tv-tid. Trots att spelarna många gånger framstår som allt annat än professionella idrottsmän.

1996 är succén totalt. 15 106 personer fyller Globen när Sverige slår Finland i historiens första VM-final i innebandy. I världsmästarlaget spelar Mats Forslund – Mr Fornudden och mannen bakom sportens mest mytomspunna lag.
Laget som skulle komma att definiera innebandysportens tidiga identitet och med facit i hand mycket väl kan ha varit nyckeln till det totala genombrottet som innebandyn slarvade bort.
– Vi var världens bästa skitlag, som gamle poängmaskinen Roger Östergren beskriver det.

”Är ni inte bäst får ni ingen sponsring”

Ica-chefen Peter Wiklander tar emot Mats Forslund inne på Icas roströda huvudkontor i Järva krog 1994. ”Mr Fornudden” är på besök hos ett av Sveriges största företag för att förhandla fram ett sponsoravtal åt sitt kompisgäng från Nacka.
Den 14 februari 1988 hade de bildats som ett gäng amatörer längst ner i seriesystemet. Sex år senare är de på fullaste allvar ett av Sveriges hetaste idrottslag.
Efter att Mats Forslund slagit sig ner på en stol ringer telefonen på Peter Wiklanders skrivbord.
– Hallå. Jaha. Nej, tack. Vi sponsrar inte någon korgboll, säger Ica-chefen och lägger på innan han vänder sig mot Forslund.
– Vi har IFK Göteborg i fotboll och Redbergslid i handboll. Vi sponsrar bara de bästa, de som är bäst i varje sport. Så när ni inte är bäst längre får ni inte heller någon sponsring.

Men Fornudden var bäst och det var inte bara Ica som såg det. Löfbergs Lila skrev utan att blinka avtal med det lilagula laget. Sen kom Synsam, McDonalds och Pressbyrån. Storleken på de enskilda avtalen var kanske inte så imponerande men potentialen i intresset från företag av den här digniteten var något många lag inom betydligt större idrotter bara kunde drömma om.

När SVT sedan köpte sändningsrättigheterna till SM-finalen 1994 blev dessutom internationella klädjätten Adidas väldigt intresserade av innebandy och Fornudden. Problemet var bara att det var ont om tid.
– Vi sa att vi bara accepterade om de tog fram något i lila och gult för det är våra färger. Men de hade ingenting. Det slutade med att de hittade någon extremt ful spräcklig tröja. Den var vit men såg ändå lite gul ut. Vi spelade bara en match i dem men vann SM-guld, säger Roger Östergren och fortsätter:

– Men vi var jättestora då. När SVT började kliva in kom sponsorerna. Jag glömmer aldrig SM-finalerna mot Kista/Järfälla året efter när vi fyllde hallen tre gånger. Det var lapp på luckan och första matchen var helt galen. Folk hängde från läktaren i den lilla hallen. 1800 personer. Det var otroligt stort. Så stor tror jag inte innebandyn är i dag.

Fornudden-profilen har också en teori om vad som har förändrats.
– Det är inte samma profiler längre, det är nummer ett.

”Det var rena Kim Jong Il-stilen”

Var det något Fornudden hade så var det också just profiler.
Redan som division 4-lag började Fornudden att slå elitserielag i diverse cuper. Anledningen var till stor del en svansföring som nog måste beskrivas som närmast unik för ett idrottslag i de lägre divisionerna.
– Vi i klubbledningen lurade alla att de var bättre än de var. Det var ren indoktrinering, Kim Jong Il-stilen. Precis som i Nordkorea. När vi sedan gick ut till matcherna skulle vi bara vinna. Det kunde vara Sjöstad eller Balrog på andra sidan med spelare som egentligen var bättre än oss men vi visste att vi skulle vinna. Vi visste att vi var starkare än dem. En gång hade vi krismöte när vi hade kryssat en match efter 20 raka vinster, säger Mats Forslund.

Resultatet blev att ”Udden” snabbt fick ett rykte om sig som såväl kaxiga som arroganta. En image kubben inte var sen att slå mynt av.

När laget fortfarande låg i division 4 beställdes matchande bombarjackor i lila och gult från USA till hela truppen. Färgerna som även matchtröjorna gick i valdes lika mycket för att sticka ut som av kostnadsskäl då det faktum att inget annat lag hade lila tröjor gjorde att ”Udden” slapp köpa ett bortaställ. Men bakom de skrikiga jackorna och den ruffiga fasaden gömde sig också en professionalitet motståndarna aldrig såg komma.
– De flesta tränare säger fortfarande att de ska ”spela sitt eget spel” och ”inte rätta sig efter motståndarna”. Vi körde precis tvärtom. Vi rättade oss bara efter motståndarna, säger Forslund.

Mats Forslund och Roger Östergren tjatade till sig videoband på motståndarlag, scoutade hot och lade upp en minutiös taktik.
– När vi vann SM-guld 1997 hade vi elva olika varianter i power play. Vi hade improviserat hela grundserien för att inte avslöja dem men när slutspelet kom så körde vi inga egna initiativ – bara varianter. Jag stod helt enkelt längst bak och ropade ut vilket nummer vi körde och när det sedan går så fort hinner inte motståndaren med. I slutspelet gjorde vi mål inom 45 sekunder i alla våra power play.

Under de första åren i högsta serien tränade laget bara två gånger i veckan men hade då ett närmast brutalt schema. Minst 75 procent av passen ägnades åt tvåmålsspel – den andra tiden till ren konditionsträning. Under utvecklingen fram till att bli världens bästa innebandylag var spelövningar ett nästintill helt okänt fenomen. Ett upplägg som gav sensationella resultat.
– När jag grundade laget med ett gäng kompisar från orienteringsgymnasiet i Sandviken sa vi att vi skulle vinna varje serie från division fem och hela vägen upp till elitserien, ta SM-guld och sen lägga ner hela klubben, säger Forslund.

Laget gick mycket riktigt raka vägen upp från division 5 till elitserien men föll sedan i kvartsfinalen i första årets slutspel. Andra året blev det guld, det tredje året silver och det fjärde året knep klubben vad som skulle bli deras sista SM-tecken.

Blåste bästa polaren – för att vinna

Fornudden skydde inte heller några medel på sin väg till framgång.
När Öxabäck från Västra Götaland kom på besök ordnade Mats Forslund träningstid åt motståndarna kvällen innan lagen skulle ställa mot varandra i Nacka Sporthall. Sedan åkte Forslund till hallen för att hälsa på sin kompis, motståndarlagets stjärna Niclas Wilhelmsson.
– Då såg jag att hans klubba såg väldigt vinklad ut så jag frågade om jag fick testa ett skott. Sen sa jag bara ”skön klubba!” och inget mer men det enda jag ville se var hur mycket vinkel han hade. Två minuter in i matchen dagen efter begärde vi mätning av hans hook och domaren visade ut honom. Han var min bäste polare från landslaget och vi bodde ihop på alla samlingar men match är match, säger Forslund.

Men det som gjorde Fornudden unikt var inte deras sluga taktik, iögonfallande tröjor, brutala konditionsträning eller galna vinnarskallar. Det som gjorde ”Udden” till ett fenomen inom Idrottssverige var deras sätt att blanda seriös toppidrott med strategiskt lagbygge på ett sätt som i dag hade varit otänkbart inom den professionella sporten.
– Det var mycket McDonalds. Efter varje träning när vi hade kört fys så åkte vi upp till McDonalds i Nacka och satt där och surrade i flera timmar innan vi åkte hem. Alla var unga och singlar så det var ingen som hade något att åka hem till, säger Mats Forslund och fortsätter:
– Alla i laget tyckte att vi var mitten av världen. Att världen utgick från vårt lag och allt annat var runtomkring. Vi var medelpunkten, tyckte vi. Det är lite snedvridet kanske men vi ville bli bäst och alla i laget var målinriktade. Vi var också noga med att vi bara tog in folk som passade in i gänget.

Ett par cigaretter före match – ett par efter

Laget placerade medvetet alla hemmamatcher på lördagseftermiddagar och följde sedan alltid samma fastspikade schema. Efter att travraden var inlämnad träffades spelarna vid hallen. Ett par cigaretter före matchen, en vinst, ett par cigaretter efter matchen och sen rakt ner på stan för obligatoriskt segerfirande.

En ny vardag för supertalangen Peter Fischerström som debuterade i a-laget redan som 17-åring.
– Man fick bli insnackad på krogen. Det var inte jättekonstigt att man festade när man var 17 år och gick på gymnasiet men däremot blev det ju lite konstigt när man kom till plugget och alla pratade om vad de hade gjort i helgen. Några polare berättade om hur de smög in på någon kinarestaurang och drack folköl och jag sa att jag varit på Riche. Fast man var ju inte superhet som 17-åring på ett 23-ställe heller. Det var inte så att det var mig damerna var intresserade av…

”Om vi gick ut så gick alla ut tillsammans”

Det kan låta banalt och sensationsartat men festkulturen blev en inte alls oviktig del av såväl Fornuddens identitet som framgång.
– Fornuddens sätt att festa var unikt. Alla ställde alltid upp, jag kan knappt komma ihåg att någon var hemma istället en enda gång. Om vi gick ut så gick alla ut tillsammans och till samma ställe. Sedan kunde någon dricka cola och gå hem vid 19 samtidigt som några andra var ute till 03. Men vi var alltid tillsammans och det var något jäkligt häftigt med det, säger Roger Östergren.

Forwarden Thomas Fogelberg jobbade vid sidan av innebandyn dessutom som bartender på Spy bar i Stockholm. Det gjorde honom till en nyckelspelare för Fornudden såväl på som utanför planen.
– Han är en av de största profilerna som någonsin funnits inom innebandyn. Han var helt sjuk. Han var sportens första utlandsproffs och en person med en cool och häftig attityd som också jobbade på alla heta krogar i stan. Men framförallt var han speciell för den typ av människa han är. En helt unik människa, säger Östergren.

”Vafan, du kan ju inte dricka öl nu…”

”Slungan” som han kallades kom till Fornudden när laget redan hade etablerat sig i högsta serien. Han räknades då som en av världens allra bästa innebandyspelare men var också, vilket Fornudden värderade lika högt i sin värvningsstrategi, en stor profil i gruppen.
Inför finalen i prestigefyllda Czech Open 1995 sitter Fornudden på torget i Prag och äter middag. Ett par tuggor in i maten noterar Mats Forslund att Thomas Fogelberg beställt in en öl.
– Va fan, du kan inte dricka öl nu. Det är två timmar kvar till match!

Tjugor minuter till passerar varpå Fogelberg beställer in en till öl.
– Men ”Slungan” för helvete! Du kan fan inte ta en till, gastar Forslund.

Den hårfagre Fogelberg vänder sig då obekymrat mot sin lagkapten.
– Det är lugnt, jag kommer göra en kasse för varje bira.

Fornudden vinner finalen med 2–0. Thomas Fogelberg gör båda målen och vinner hela turneringens skytteliga.
– Våra resor var sådär, vi förenade nytta med nöje, men jag hade kanske haft lite mer nöje än nytta då. Jag var bakis och vi skulle spela final. Men det jag sa var ju sant, säger Fogelberg.

Även resorna till bortamatcherna följde en kanske inte helt rumsren rutin.
Kort efter att spelarbussen lämnat Stockholm började en keps passas runt bland spelarna. Den letade sig längre och längre fram bland sätena innan den full av mynt och sedlar hamnade i händerna på en av lagets mer tongivande spelare. Han tog sedan med sig pengarna, gick in på bensinmacken och köpte folköl för allt.

Men det var inte spelarna som likt Fogelberg skulle festa innan match. Laget hade fokus på uppgiften och förberedde sig, förutom den inte helt ovanliga McDonalds-lunchen, på bästa tänkbara sätt. Drickan var istället till gänget längst bak i bussen. Till grabbarna som kallade sig ”Purple Haze”.
– Vi var den första klacken i svensk innebandy. Det kan jag ta gift på, säger klackledaren Christofer Bergstrand och fortsätter:

– Vi var banbrytande och kunde göra vad vi ville. Mot NB87 på bortaplan var vi bara fyra personer men hela hallen pratade om oss. Till och med tidningen skrev om oss dagen efter. Vi gick ju i gamla fotspår från fotbollskulturen men gjorde ändå en så ny och banbrytande grej att vi nästan blev lika kända som vissa av spelarna. Vi var kungar i ett litet palats.

Klacken åkte, på storhetstiden i mitten på 1990-talet, med spelarbussen till alla bortamatcher under slutspelen. Spelarna såg inte bara till att fansen var förfriskade utan kunde till och med betala boendet för supportrarna under de längsta resorna.
– Jag minns någon resa till Göteborg när de kom in i bussen med sju plattor folköl. Sedan skrek vi hela vägen ner till Göteborg och hela vägen upp från Göteborg dagen efter. Men allt vi gjorde var sponsrat av a-laget. Behövde vi cash till något tifo gick man och snackade med någon i a-laget.

Var unga, hungriga och kaxiga

Att ”Purple Haze” var först gjorde att de snabbt blev omtalade. När manskapet inte var fullt lika stort som till exempel mot Sjöstad 1997, när 60 supportrar åkte i egen buss till bortamatchen, drog sig inte heller de skadade spelarna för att hjälpa till.
– Jag minns inte vilket år men vi skulle spela mot Warberg i premiären på bortaplan. Vi hade en junior då, Daniel Rylin. som hade varit skadad men var med i juniorlandslaget och verkligen var på gång upp. Så innan matchen frågade Warbergs tränare var den där lovande junioren var. Matte Forslund fick peka upp på läktaren för där stod Rylin dyngrak i röd peruk.

Det var kanske inte det mest konventionella sättet att nå toppen men  Fornuddens originalitet var också deras största framgångsfaktor. Den gav inte bara segrar och titlar utan byggde också ett varumärke som stod för något unikt inom svensk idrott.
De var unga, hungriga, och kaxiga. En framtoning som attraherade en ny generation sportälskare som nu växte upp med plastklubbor i händerna på landets skolgårdar.

”Udden” växte i sådan hastighet med damlag och en stor ungdomsorgansation att föreningen hade svårt att hänga med. Pengarnas intåg i sporten innebar samtidigt nya möjligheter men också nya svårigheter.
– Jag glömmer aldrig en match i Nacka Sporthall när Fogelberg skulle lira med en ny klubba. Den hette Ebalon och såg ut som ett F, säger Roger Östergren.

Thomas Fogelberg hade inför säsongen blivit kontaktad av en person som var på väg att utveckla en ny och revolutionerande innebandyklubba. Det annars raka skaftet hade fått en böjning precis innan bladet vilket skulle göra att klubbladets undersida, istället för bara klacken, hela tiden vilade mot underlaget.
– Tanken var att vi skulle utveckla den tillsammans och att jag sedan skulle få en del av försäljningsinkomsterna men efter att vi provat prototyperna så märkte jag ju att de inte höll. Jag kunde varken skjuta, dribbla eller passa med den där klubban. Det kändes som att spela med en sopborste.

Satt på läktaren med en korv i handen

När Fogelberg ändå, bunden av sitt nya sponsorkontrakt och med hopp en ett bra ekonomiskt tillskott, envisades med att spela med klubban i premiären skickade Mats Forslund ut honom på bänken. Där satt Fogelberg kvar tills fem minuter återstod av matchen och Fornudden låg under med uddamålet.

”Udden” fick då power play och Forslund ropade åt Fogelberg att hoppa in. Men då var profilen spårlöst försvunnen.
– Det var ingen som såg honom och ”Matte” blev ju skitförbannad. Sen ropar någon att han är på läktaren. När vi tittar upp sitter ”Fågel” där med benen i kors, en kaffe i ena handen och en korv i den andra. ”Har jag inte lirat på 55 minuter behöver jag inte lira nu heller” sa han högt och tydligt så att hela hallen hörde honom. Det var ”Fågel”, säger Roger Östergren.

Klubbkontraktet blev en flopp och ersättningen för spelarna i Fornudden aldrig större än att de största profilerna kunde få 10 000 kronor i bonus vid ett SM-guld. Men utgifterna började efterhand ändå att slita på organisationen.
– Det blev mycket jobb med allt från ungdomslag till damlag och herrlag samtidigt som vi blev äldre. 2002 hade jag pajat knäet och bestämt mig för att lägga av och då orkade jag inte driva styrelsen heller. Vi tyckte därför att det var en smart grej att gå ihop med Haninge, säger Forslund.

”Han tog död på Fornudden-gruppen”

Vid sammanslagningen mellan Haninge och Fornudden 2002 var planen att ”Haningeudden” skulle föra Fornuddens arv vidare. De som var med då beskriver samtidigt ett helt annat Fornudden även under de sista åren i egen regi.
– Storhetstiden var fram till 1999, då var det riktiga ”Udden” tycker jag. Sen tog det slut när Magnus Svensson kom in som tränare, då var det raggarinnebandy, säger Roger Östergren som i dag jobbar som lärare.

– Det är väl lite mitt fel, säger brandmannen Mats Forslund och fortsätter:

– Det var jag som intervjuade honom och då lät allt jättebra men sen blev det inte så bra som vi trodde. Han tog död på Fornudden-gruppen eftersom han ville ha lite kontroverser i laget. Han var också heltidsanställd, det kostade mycket pengar och det blev till sist dyrt att dra runt. Han tog död på Fornudden.

Peter Fischerström var en av spelarna som ändå följde med klubben till Haninge.
– Vi försökte ta det vidare med ”Haningeudden” men det fungerade inte. Vi blev uppslukade av Haninge, det är bara att erkänna, och sista åren var inte riktigt vad det hade varit heller. Vi vann 94, vi borde vunnit 95, vi kunde vunnit 96, vi vann 97, vi borde vunnit 98 men 99 var vi nog sämre. Där tappade vi. Är man inte bäst, eller åtminstone topp tre, så blir det också bara luft om man ska hålla på som vi hade gjort. Ska man vara kaxig måste man fan vara bäst också, säger Fischerström.

Fischerströms egen karriär blomstrade ändå ännu mer efter tiden i Fornudden. Försvaren blev lagkapten för AIK, utsågs säsongen 2003/04 till årets back och säsongen efter till årets spelare alla kategorier inom svensk innebandy. Med sina 106 landskamper var Peter Fischerström fram till i år också Sveriges mest meriterade innebandyspelare.

”Vi sket i vad som stod i media”

Men när den 43-årige läraren i dag ser tillbaka på innebandykarriären är det också med en otillfredsställd undran kring vad som hade kunnat bli. Hur sporten hade kunnat se ut i dag om de ledande personerna hade behandlat Fornudden som föredömet snarare än problembarnet.
– Då var innebandyn lite mer attityd. Nu vill man bara vara som alla andra. Det ska vara professionellt och man ska precis som i alla andra sporter ha en professionell attityd men då blir man också bara en i mängden. Då kanske det är bättre att ha det som vi hade det i Fornudden. Vi sket i vad som stod i media, säger Fischerström och beskriver hur han själv gick till Stadsbiblioteket två dagar efter varje bortamatch för att se vad lokaltidningarna rapporterat om efter ”de kaxiga stockholmarnas” besök.

– Då i mitten på 90-talet fanns det också en vilja hos sponsorerna att haka på den vågen. På något sätt kändes det som vi var förbi handbollen i Sverige ett tag men där har vi tappat totalt nu. De har ju seglat ifrån igen, från att de var helt oheta. Jag vet inte vad man kunde ha gjort men man borde ha kunnat hajpa det mer, spinna på det mer. Det var snack om att innebandyspelare bara var misslyckade hockeyspelare med tunna pannband med tre år senare hade alla fotbollsspelare likadana. Zlatan lirade till och med i innebandypannband.

Det är hårt att säga att innebandyn dog med Fornudden, sporten fortsatte att blomstra och är i dag etablerad som en av Sveriges största. Men frågan är vilket syfte den egentligen fyller? Vad som gör just innebandyn speciell?
För visst är det svårt att i dag se skillnad på en innebandyspelare, en handbollsspelare och en hockeyspelare när det kommer till fysik och träningsprogram. När det handlar om professionalitet och inställning.

– Profilerna finns inte längre utan alla är stöpta i en och samma form. Sticker man ut går man inte in i mallen för att passa in i ett landslag och i dag är det alla spelares högsta dröm att representera ett landslag. Då finns det regler och ramar för hur man måste vara, säger Roger Östergren om dagens innebandyspelare.

Då kan den som är lite mer filosofiskt lagd kanske också fråga sig varför innebandyn egentligen behöver bli så mycket större?

Kaxigheten är fridlyst inom elitidrotten

I mitten på 1990-talet visste alla ungdomar vad såväl en innebandyfrilla som ett innebandypannband var. Då stod sporten för en ungdomlighet och kaxighet som i dag är mer eller mindre fridlyst inom den svenska elitidrotten. Allt allra starkast förknippat med Fornudden.

Kanske dog Fornudden inte heller helt vid den där sammanslagningen 2002.

Det här vet förmodligen varken Mats Forslund, Roger Östergren eller Peter Fischerström om – och knappt någon annan heller för den delen – men våren 2003 samlades två lag en allra sista gång under Fornuddens flagga. Det var spelare från årgångarna 1986 och 1987 som då möttes i en internmatch i Nacka Sporthall.

Där fanns spelarna som växt upp med Forslund, Östergren, Fogelberg och Fischerström som idoler. Killarna som gungat med i Purple Hazes sånger, hänförts av ”Uddens” framgångar och fängslats av spelarnas ”vi mot världen-attityd”. Barn av sin tid som i Nacka Sporthall och senare Eriksdalshallen hade fått se idrottsstjärnor som valde sin egen väg och genom sitt uppträdande lärde alla unga i publiken att glädjen och sammanhållningen inte bara var viktig utan faktiskt också kunde vara helt avgörande för ett idrottslags framgångar.

Att ett McDonalds-besök ibland kan ge mer än en extra fysträning. Att en festkväll faktiskt kan vara lika betydelsefull som en taktikgenomgång.

När internmatchen var över fick alla spelarna behålla varsin av de där klassiska lila och gula tröjorna. Jag har fortfarande kvar min i källaren.

Text